Ett urtidsdjur i fjällvärlden

Myskoxen är ett av de mest särpräglade djuren i den nordliga vildmarken. Med sin långa päls, kraftiga kropp och stora horn ser den nästan ut som ett djur från en annan tid – och på sätt och vis är den det.

Arten levde i kalla landskap redan under istiden, sida vid sida med djur som mammut och ullhårig noshörning. De flesta av de stora istidsdjuren är borta sedan länge, men myskoxen finns fortfarande kvar i delar av Arktis.

I Sverige finns bara en mycket liten vild population. Den lever i Härjedalsfjällen och är en av Europas minsta vilda klövdjurspopulationer.

Snabbfakta

Art: Myskoxe
Vetenskapligt namn: Ovibos moschatus
Familj: Slidhornsdjur
Närmaste släktingar: Får, getter och andra slidhornsdjur
Mankhöjd: cirka 130–165 cm
Vikt: honor från cirka 180 kg, tjurar kan väga upp till omkring 450 kg
Livslängd: upp till cirka 20 år
Föda: gräs, starr, lavar, bärris, örter, vide och björk
Kalvar: vanligtvis en kalv per år
Brunst: sensommar och höst
Utbredning: främst arktiska områden i Nordamerika och Grönland, samt introducerade populationer i bland annat Norge och Sverige

Är myskoxen egentligen en oxe?

Trots namnet är myskoxen inte särskilt nära släkt med tamoxar eller nötkreatur. Den tillhör familjen slidhornsdjur och är närmare släkt med får och getter än med kor och visenter.

Namnet kommer delvis från tjurarnas starka lukt under brunsten. Det vetenskapliga namnet Ovibos moschatus kan ungefär översättas till “får-oxe med myskdoft”.

Både hanar och honor har horn. Till skillnad från hjortdjur fäller de inte hornen varje år, utan behåller dem livet ut.

Myskoxe

Bisonoxe

Afrikansk buffel

Afrikansk buffel

Byggd för kyla

Myskoxen är extremt väl anpassad till kyla, vind och öppna landskap.

Den korta, kraftiga kroppen minskar värmeförlusten. De korta benen gör att djuret håller sig nära marken och lättare kan hushålla med energi. Den långa pälsen skyddar mot snö, regn och blåst.

Under den yttre pälsen finns en mycket tät och mjuk underull som kallas qiviut. Den fälls under våren och växer tillbaka inför vintern. Qiviut är ett av världens mest isolerande naturmaterial och hjälper myskoxen att klara arktiskt klimat.

Den långa täckpälsen kan hänga som en gardin nästan hela vägen ner över benen. Det är en av anledningarna till att myskoxen ser större ut än den faktiskt är.

Myskoxar tillbringar gärna hela vintrarna på toppen av ett fjäll.

Vad äter en myskoxe?

Myskoxen är växtätare och anpassad till ett liv där maten kan vara knapp under stora delar av året.

På vintern söker den ofta föda i öppna, snöfattiga områden där den kan komma åt lavar, gräs, starr och bärris. Under vintern sparar myskoxen energi och lever delvis på det hull den byggt upp under sommaren.

Under vår och sommar blir födan mer näringsrik. Då äter myskoxen bland annat örter, vide, björk och andra växter i fjäll- och fjällnära miljöer.

Vad de svenska myskoxarna faktiskt äter under olika delar av året är en av de frågor som Projekt Myskoxe 2030 undersöker genom analyser av spillningsprover.

Flockliv och försvar

Myskoxar lever ofta i grupper, men flockarnas storlek varierar under året. Kor, kalvar och yngre djur går ofta tillsammans, medan vuxna tjurar ibland rör sig mer för sig själva, särskilt utanför brunsten.

Myskoxens mest kända försvar är flockens skyddsformation. Vid hot kan de vuxna djuren ställa sig tätt tillsammans med hornen utåt och kalvarna skyddade i mitten.

Det är ett effektivt försvar mot rovdjur – men det betyder också att myskoxar inte alltid flyr när de känner sig hotade. De kan i stället stå kvar, markera eller gå till attack.

Därför ska myskoxar alltid betraktas på långt håll.

Kalvar & brunst

Brunsten infaller under sensommaren och hösten. Då konkurrerar tjurarna om korna. De kan visa upp sig, bröla, skrapa med klövarna och i vissa fall drabba samman i kraftiga hornstötar.

Kalvarna föds vanligtvis på våren efter cirka åtta till nio månaders dräktighet. Oftast föds en kalv. Kalven behöver snabbt kunna följa sin mamma och flocken, men är ändå sårbar under den första tiden.

För en liten population är varje kalv viktig. Föryngring visar att populationen fortfarande har livskraft, men det räcker inte i sig för att garantera långsiktig överlevnad.

Myskoxen i Sverige

Den svenska myskoxpopulationen har en ovanlig historia.

År 1971 vandrade fem myskoxar in i Härjedalen från den norska populationen på Dovrefjell. De etablerade sig i fjällområdet och blev grunden till den svenska vilda populationen.

Populationen ökade under de följande åren och nådde som mest drygt 30 individer under 1980-talet. Därefter minskade antalet kraftigt.

I dag är den svenska populationen mycket liten. Det gör den sårbar för slumpmässiga händelser, sjukdomar, inavel och störningar. Samtidigt visar återkommande kalvar att populationen fortfarande reproducerar sig.

Det är just därför mer kunskap behövs. För att förstå myskoxens framtid i Sverige behöver vi veta mer om hälsa, genetik, rörelsemönster, födoval och hur djuren använder fjällandskapet.

Vilken roll har myskoxen i naturen?

Myskoxen är en stor växtätare. Det betyder att den inte bara lever i landskapet – den påverkar också landskapet.

Genom bete, tramp, gödsling och fröspridning kan stora växtätare forma växtsamhällen och påverka hur näring rör sig i ekosystemet. I arktiska och alpina miljöer kan sådana processer vara särskilt viktiga när klimatet förändras.

En av de stora frågorna för Projekt Myskoxe 2030 är vilken ekologisk roll myskoxen kan ha i det skandinaviska fjällandskapet.

Kan den bidra till att hålla vissa miljöer öppna? Sprider den frön? Hur överlappar den med renens födoval? Och vilken betydelse har den som stor växtätare i ett fjällandskap som blir varmare?

Det vet vi ännu för lite om. Därför pågår forskningen.

Om du möter en myskoxe

Myskoxar kan se lugna och nästan orörliga ut, men de är kraftfulla vilda djur. En vuxen myskoxe kan väga flera hundra kilo och springa mycket snabbt över korta sträckor.

Om du ser en myskoxe:

  • Håll mycket långt avstånd

  • Gå aldrig närmare för att fotografera

  • Använd kikare eller teleobjektiv

  • Gå inte mellan djur i en grupp

  • Håll hund kopplad och på avstånd

  • Lämna området lugnt om djuret visar oro

I Norge rekommenderas ett säkerhetsavstånd på minst 200 meter till vilda myskoxar, både för människors säkerhet och för att undvika störning av djuren. (Dovrefjell-Sunndalsfjella nasjonalpark)

Rapportera gärna observationer

Eftersom Sveriges myskoxar är få och rör sig över stora områden är observationer från allmänheten värdefulla.

Om du ser en myskoxe i Sverige eller nära den norska gränsen får du gärna rapportera observationen till Projekt Myskoxe 2030. Ange gärna datum, plats, antal djur, om det fanns kalv och om något djur bar halsband eller annan tydlig markering.

Bilder kan vara till stor hjälp – men bara om de tas på säkert avstånd.

Rapportera en observation

FAQs / Vanliga frågor

  • Ser man en myskoxe på fjället skall man hålla sig lugn men inte fortsätta gå mot dem. Riktlinjerna för myskoxar i Sverige fokuserar på skydd och respekt, där du måste hålla minst 100 meters avstånd enligt lag för att inte störa dem. Så länge de inte känner sig hotade eller trängda är risken liten att de blir farliga.

    Om du skulle träffa på en myskoxe i Sverige eller längs norska gränsen så är det en sak till vi önskar att du gör, och det är att rapportera din observation till oss. Fyll då bara i det här formuläret så hjälper du till i vårt arbete att studera våra svenska myskoxars utbredning.

  • Följer man våra inlägg under fältsäsongen förstår man ganska snart att det kan vara en rejäl utmaning att hitta djuren på fjället. De studier vi gör nu kan hjälpa oss lära oss mer om hur myskoxarna rör sig under säsongen. Att sätta t.ex ett GPS-halsband på en eller flera av individerna hade givetvis varit fördelaktigt för att veta var de befinner sig, men den processen är inte helt enkel och innebär både tillstånd och gedigen grundkunskap. Så innan det är möjligt får vi helt enkelt lita på våra erfarenheter och vandra fjället tills vi hittar dem. Det är ju också en av de roliga utmaningarna att inte alltid veta exakt var vi ska gå utan att det blir en ordentlig belöning när man faktiskt hittar djuren.

  • Både ja och nej. Både myskoxar och bisonoxar ingår i familjen Bovidae, sk. slidhornsdjur. Men trots sitt namn är myskoxarna faktiskt mer släkt med getdjuren (underfamilj Caprinae) än med andra oxar (underfamilj Bovinae). Myskoxarnas närmaste nu levande släktingar är 4 arter av getliknande slidhornsdjur som kallas goraler, som alla lever i Asien.

  • Vår lilla svenska myskoxpopulation har sin bas i Härjedalsfjällen nära Norge. De lever ett ganska enkelt liv där fokus under sommaren är att äta upp sig och lagra energireserver inför vintern. För att skydda de djur vi har och ge dem tid att få i sig tillräckligt med mat för att klara vintern och öka chanserna att få starka och friska kalvar på våren undviker vi att ge ut mer exakta platser där de ofta brukar hålla till.

  • Vill man se myskoxar på nära och säkert håll så kan man besöka flera av Sveriges djurparker, som dessutom alla är del av projekt Myskoxe 2030.

    Se sidan “Om projektet” för mer information om alla samarbetspartners inom projektet och länkar till respektive hemsidor.